finn mig på gamla bloggen ist. http://www.lugnviksemma.blogspot.com.
gillar icke wordpress.
Jag ska inom kort gå en utbildning där man utbildas att bli instruktör för en kurs om svårt sjuka barn. Detta är sinnes på många sätt eftersom jag inombords är livrädd för sjuka barn. På jobbet börjar jag alltid flacka med blicken om någon vill ha ett rakt svar ang sitt ev sjuka barn. Även fast jag ser att barnet är friskt så säger jag varken bu eller bä. Vägrar stå till svars för om någon skulle kunna missuppfatta informationen.
Försökte övertala de på akut sjuka barn- kursen att ta någon annan. Sen blev jag girig och nu måste jag plugga overhead om rektal temperaturmätning och sånt. Det kan sägas ingå lite i allmänna vårhetsen. tillsammans med jogging, sluta snusa, bli en bättre bilförare mm. Sluta snusa-javisst. Ni skulle se hur jag ser ut i käften. Har helt gula tänder. Om jag klarar ett snusfritt liv i 3 månader ska jag belönas genom att bleka skiten ur de små stackarna.
vakna 05.20. Stappla omkring. Sminka ett nytt ansikte på det gamla ansiktet. Dricka ett glas juice. Höra Vidar vakna och höra hur han sträcker på sig och direkt börjar sjunga ”i djungelboken är det tuffa tag”. Flina tyst för sig själv och hasta ut genom dörren.
06:10: Springa till Fruängen. Blodsmak i munnen och osunda hjärtslag hela vägen till Sjukhuset.
06:50: Träffa Inger i personalrummet. Blir glad då jag upptäcker att vi ska ha utbildningsdag tillsammans. Inger är bäst. Och snällast.
07:00: Avancerad återupplivning av barnkurs hela förmiddagen. Är initialt lätt blaserad men rycks i vanlig ordning med i scenarioträningen och står snart där och flåsar som en dåre med kompressionerna på den livlösa dockan. Blir orimligt glad när vi lyckas återuppliva den.
12:30: Lunch. avtackning av kollega samt lyssnande på heaps av roligt skitsnack.
13:30: mer scenario, blir om möjligt än mer animerad i återupplivningen. Ropar ”LARMA NARKOSEN” med stor inlevelse. Pinigt
17.00: Hemma efter en jävla evighetsfärd med lokaltrafiken due to halka och seriekrock på vägen mot Masmo.
17.30: köper pizza och cigg som en riktig förortsmorsa bör. Messar till Sara och beklagar bristen på glamourös fylla. Får roligt svar att hon är fånge i sin kropp. Om en månad får hon barn. hasar hem med snön piskandes i ansiktet.
18:30: kollar på Amigo. älskar konceptet, osäker på den nya programledaren. Hennes röst förstärker tinnutusen.
19:30: son däckar i soffan
22:30: kille däckar i soffan.
00:14: läser i expressen där en skådis kallar personalen på thorax för ”änglar”. I ett annat stycke hävdar han att de gör sitt jobb utan att klaga på den låga lön de får. Eh I doubt that.
Över och ut.
Jag har en timme innan jag ska hämta på dagis och jag har inte fått något gjort. Tröstar mig med att lyssna på den heminspelade versionen av Mocambiques nationalsång, som jag har på datorn. Det är a capella. Precis som jag minns. De drar släpigt på intonationen på viiiivaaa mocambique. Det känns något rent ofantligt tryggt och bra. Det gör inget längre att jag inte fått något gjort. Men inspelningen tar slut abrupt. Och så tillbaka till våndan.
Skulle gjort det ena med det tredje men så gick hela dagen. Lyssnar på Mocambiques nationalsång igen. Slungas återigen tillbaka till barndomens solvarma mornar i led utanför den Mocambiquanska skolan. Det känns återigen bra och varmt och trevligt. Vill gråta lyckotårar över ljudfilen. Mamma satt på den i alla år och sa i förbifarten bara: lyssna här. Det är hennes elever som sjunger. Tröttnar aldrig utan kan spela den 10 ggr i rad.
Det är löjligt att sitta och längta sig tillbaka till barndomen men det gör jag, men bara till barndomen i Mocambique.
Så här: vi hade varsitt marsvin, mitt hette Lucia och Antons hette Pinne. En jul när vi åkte hem till Sverige på semester kom en katt och åt upp Lucia och Pinne. De som var satta att vara marsvinsvakt köpte nya djur, precis likadana. Så när vi kom tillbaka berättade de att Lucia och Pinne blivit uppätna av en katt men att vi fått nya. Vi funderade en sekund och ryckte sedan på axlarna, glada åt nya Lucia och nya Pinne.
Sen fick vi ge bort Lucia och Pinne när vi skulle flytta hem. Men vad händer morgonen efter vi lämnat bort dem, jo Lucia föder en jättegullig marsvinsbäbis. Grämelse! Och sen: treåringen i deras nya familj råkar av misstag dränka marsvinsungen i en hink på balkongen när hon ska ”bada den”. Vred mig i flera år efteråt. Såg i sinnet hur det hade blivit om jag hade tagit hand om ungen. Jag hade lagt den i en låda med bomull och annat man trodde var bra för djurungar när man var barn.
Den där lilla jävulsungen till husdjursdränkare har jag fortfarande inte förlåtit.
För två veckor sedan fick jag körkort. Och som jag trodde att lyckans sprudlande glädje skulle rinna genom mitt kärlsystem DAGLIGEN bara för mitt körkort. Och som jag trodde att jag skulle vara modig och cool och köra ÖVERALLT.
Det har inte riktigt blivit så. Nu är det istället ångestens svarta dödsskräck som rinner runt i kroppen och en hemsk övertygelse om att så fort jag startar motorn så kommer någon av dessa saker inträffa:
1. Jag kommer dö/lemlästas i en vidrig singelolycka
2. Jag kommer råka köra ihjäl en barnfamilj i en vidrig frontalkrock
3. Jag kommer råka bryta en trafikregel och snuten kommer hoppa fram och skjuta bort mitt körkort med sin hastighetsmätarlaserpistol.
Så jävla kul är det att köra bil. Och om en timme är det dags igen./ Kräksgråtersvimmar
Mormor ville så gärna bli sjuksyster men hon hade haft vatten i lungsäcken och hennes föräldrar tyckte att hon hade för klen hälsa för att arbeta inom vården. Så hon fick på nåder bli krigssjukköterska och om nätterna satt hon ensam och tog emot patienter på sjukhuset i Östersund. Detta var under kriget, på akuten och chefssjuksköterskan låg och sov i en annan del av huset. Om det var allvarligt så sprang mormor upp några våningar och hämtade henne. Hon var alltid förbannad över att bli väckt.
Det var unga pojkar och unga män och mormor var snygg och till och med snyggast i stan och ändå så smart och frisk trots vattnet i lungsäcken. Hon läste alla klassiker och hon ritade fint och skrev bra och det hade hennes föräldrar rätt i, sjuksyster skulle hon inte bli. Men det hade kanske passat bra ändå. För hon hade kanske sluppit gifta sig och hon hade kunnat flytta hemifrån och bli sin egen och sitta på en skranglig säng i fotogenljus och läsa klassiker medan uniformen vilade över stolen.
I Uganda har alla sjuksköterskor klänning med vita förkläden över och en liten vit stärkt hatt. De har finputsade skor med rejäl klack och de tilltalar varandra med Nurse eller Sister. De dricker te och äter kakor klockan 15 och de blandar 15 små flaskor med antibiotika utan att använda handskar och de är bestämda mot patienterna.
Och patienterna ligger på spruckna madrasser på golvet och dör på löpande band. Och Nurse eller Sister eller Studentnurse drar in patienten i ett annat rum och knyter ihop deras handleder och fotleder och virar in de i den smutsiga filt de ligger på och kallar på morsbåren.
Head nurse har nycklar till alla förråd och om läkarstudenterna vill ha ett par extra handskar måste de smöra för head nurse. Kanske hon säger ja, kanske hon säger nej. På förmiddagarna skrivs de nya patienterna in med blyerts i den stora liggaren. Religion, namn, klan, kön, sjukdom. Ibland skrivs de ut friska. Ofta skrivs de ut döda. Efter inskrivningarna rullar alla Studentnurse små bollar av bomull och tar dem till steriliseringen. Om läkarstudenterna vill ha steril bomull måste de fråga head nurse. Ibland har hon gått hem med sina nycklar och då måste de leta upp en annan Head nurse på en annan avdelning. Och smöra och tigga och be och muta.
Efter arbetet går sjuksköterskorna till sitt nästa arbete. Alla har två, ett på sjukhuset och ett på privat klinik.
Skorna blänker.
Mormor hade vatten i lungsäcken och var för klen men har levt i nästan sjuttio år till efter krigets slut 1945, utan att röra vid sjuksköterskerit. Hon blev cocktailfru och stockholmska och mamma. Hon bodde i Rom x2 och blev bedragen av sin man och lämnad och sedan bästa vän med en bög och hon skötte två stora hus alldeles själv och handlade på NK och älskade storsjön och älgar och pepparkakor och hon samlade på antikviteter och förlorade pengarna i börskrasch. Sen samlade hon på loppissaker och blev gammal och gillar coca cola och läsa tidningen och sina fynd som belamrar trean på Söder och I sextio år har hon bott på samma adress.
Men sjuksköterskeriet slapp hon.
Jag slapp inte.
I Uganda satt jag och rullade bomull till små bollar som Studentnurse och i Sverige sitter jag med min legitimationsbrorsch blänkandes på uniformen och klipper trekanter av kompresser
Att stilla näsblödningar med.
Ibland dyker det upp någon patient med vatten i lungsäcken.
Då tänker jag på mormor och på att allt hade kunnat bli helt annorlunda.
Det har börjat gå inflation i det här med mitt kristuskomplex. Förr låg det mer som en lätt aning i sättet jag pratade om mina livsval. Hur jag hade valt att arbeta med de sjuka och utslagna i samhället. Man kunde ana en vidrig underton av smugness och självgodhet men det gick inte helt att sätta fingret på det.
Nu däremot: skenande hybris i kombination med total förakt mot allt som inte handlar om samhällsnyttan. Det har gått alldeles för långt detta och jag inser ju att jag måste vara en pina att umgås med.
Exempel situation: Sitta i en grupp av vänner och diskutera stress på jobbet. Någon säger att de har så stressigt nu att det är många rapporter att lämna in, kanske en deadline eller liknande. Personen får deltagande och nickningar från de andra i gruppen. Men inte från Kristuskomplexet (KK). KK sänker bara blicken ler lite överlägset och fnissar till genom näsan. För att den stress som KK upplever på jobbet är ju alltid 1000000-gånger värre än någon annan människas stress, eftersom det handlar om MÄNNISKOLIV, LIV ELLER DÖD.
Exempel två: Någon har varit ledig under helgen, kanske gjort något trevligt. Andra glädjs åt det trevliga som den lediga personen gjort. Inte KK. Hon sitter tyst och när frågan ställs om vad hon gjort under helgen svarar hon bara med dödens röst: ”Jobbat” och på svaret: ”jaha oj hade ni mycket” fortsätter KK bara: ” ja jo det var lite mycket kanske, tre hjärtstopp, ett av de var ett barn”
Och sedan mår alla dåligt.
Frågan är hur man vänder denna negativa spiral av självförhärligande och helgonförklarande av sig själv? Det är ju samtidigt ett hisnade trumfkort att kunna slita fram om man känner sig lite dålig i en social situation. Vifta med martyrkortet.
Men det är ju inte rätt och riktigt någonstans.
Nej men visst vi har inte råd att köpa BR för att vi är förbannat dåliga på att spara och dessutom har vi inga stora arvesummor att hösta in. Men vi kan ändå skratta oss lyckliga för en fin hyrestrea i en trevlig förort. Billig hyra. öppen spis osv.
Men, det är irriterande med bostäder.
De irriterar för att bostadsrätterna finns där. De trycks upp i ansiktet på oss, landar som bilagor på hallmattan och bara finns i all sin otillgänglighet.
Och hyresrätterna finns inte. Därför är de irriterande. Hur fin vår lgh än är så är den samtidigt lite av vår lott i livet. Förvisso: byte är alltid möjligt: har bytt lgh massa gånger men även den marknaden har blivigt snål och girig. Hyresrättsinnehavarna tar nu mera citronskålsbilder och homestylar som idioter innan de lägger ut. Och alla sitter och tjurar och tycker att sin egen lgh är så fasansfullt mycket mer värd än vilken annan lgh som helst de ev inte ska byta till.
Därför är min nya nationalsport i halvljuga för sig själv att hylla hyresrätten jag bor i som det mest perfekta boendet någonsin. Och min lilla femtiotalsförort är guds svar till den stressade barnfamiljen. Allt finns här ALLTALLTALLT.
Sen knycklar jag i tysthet ihop dn-bilagan om fredagkvällen. Biter ihop käkarna och köper ännu en jävla trisslott.
att säga att min son idag fyllde tre år. Han missförstod och trodde redan igår att det var hans födelsedag och väckte mig med viskningen: Är det verkligen idag som är min födelsedag?
Idag har vi firat med flertalet presenter och tjo och tjim. En del av tjimmet bestod i att gå till skomakaren i för att hämta mina skor som varit inne för lästning för tredje gången (!) Detta kan ju låta trist men för en treåring är det julafton. När vi skulle lämna butiken och jag återigen blev paranoid och kände hur skomakaren hatar mig för att jag inte kan köpa skor i rätt storlek så tittade sig sonen belåtet omkring och utbrast. ” Vad det är fint och mysigt här!”
jag har alltså närt ett traditionellt hantverksyrke vid min barm!
I framtiden kommer jag aldrig behöva skämmas för att jag har en förvriden fotuppfattning.
Nu är det mest dille på detta: körkortet. Tre timmar varje kväll ligger jag i tråk-sked med bonnierstrafikskolerösten. Så sövande, så sövande men precis när jag är på väg att nicka till på allvar överraskar han mig med lite sant eller falskt-frågor om bilens bromssystem.
Alltså. Måtte jag klara teorin på första försöke,t för jag över lever icke en vända till av detta.
Ska också säga upp mig i morgon tänker jag och det känns lite spännande. med betoning på lite. Gnällde i söndags när jag blev tvungen att jobba heldag pga extrem personalbrist. Min poäng var väl: men jag triiivs ju ändå bra här trots att allt är skit och ledningen grundlurat mig. Varpå jag får svaret från en hurtig doktor: ja men man kan ju trivas på andra ställen också. det här lär ju inte vara den enda arbetsplatsen du trivts på i ditt liv. Och det kommer nog inte vara den sista du kommer att gilla heller.
Så sant som det är sagt. Inte konstigt att de har 20.0 i betyg hela bunten. Nu är det jag som packar ihop.
Mot nya blodprov.
syftet 